Andas

Här kommer en mindre positiv uppdatering från sista månaderna som har varit. Men jag skriver det här inlägget nu då jag känner att saker och ting börjar vända och jag hoppas att mitt nästa inlägg kan innehålla mer positiva nyheter. Jag tänkte vara så ärlig jag kan och har länge känt att jag vill skriva av mig om de bekymmer jag haft och som några kanske kan känna igen sig i. Idrottslivet är i grunden gott, men inte alltid en dans på rosor. 

I mitt senaste inlägg i Januari var jag på väg från Mylla mot världscupen i Ulricehamn. Jag åkte dit med gott självförtroende, mycket bra form och  taggad för att åka fort på skidor. Det var en fantastisk stämning i Ulricehamn, mycket folk, fina och tuffa banor och inte minst var min morfar som inte bor så långt från Ulricehamn på plats för att äntligen få se mig tävla. Jag drog ut från start  på 15km fristil så gott förberedd som jag kunde vara för stunden, jag var lugn och fokuserad på vad jag skulle göra. Men efter bara en kilometer kände jag det som jag absolut inte ville känna, jag fick ingen luft, benen blev till bly och det svartnade för ögonen. De resterande 14km blev en kamp om att försöka hitta andningen igen, inte ge upp och bara ta sig till mål. SM-veckan i Sundsvall drog igång bara tre dagar efter och under tiden emellan låg jag bara i soffan och försökte att återhämta kroppen som hade gått från att kännas pigg och fräsch till att jag hade problem att bara gå uppför en trapp utan att få mölksyra. Jag var inte sjuk utan bara helt slut i kroppen. 

Jag kom till start på 15km klassiskt, men bröt ganska snart när jag fick samma andnings-problem igen.  Ville inte genomlida samma sak som i Ulricehamn och tänkte att det är bättre att spara på lungorna och luftrören till stafetten och 3-milen i slutet på veckan. Stafetten gick ok och jag kunde göra det jag kunde för laget, vilket var skönt. Men väl på det klassiska 30km-loppet hände det dock igen, fick stanna efter 1 varv för jag kunde knappt se något pga syrebrist. Denna gång beslöt jag mig dock för att fullfölja loppet, hur det än slutar. Åkte på och började närma mig topp 20 då jag återigen fick stanna till och hämta andan, tog kanske 1-2 minuter innan jag kunde skida iväg igen. Låter kanske läskigt men inget farligt, tyvärr har jag blivit van att det händer och vet vad som sker, för det är inte första gången…

Att jag inte får luft, blir stum och får dåliga luftrör kände jag för första gången för tre år sedan, och det har skett på för många race och träningspass sedan dess. Det sker främst på distanser kortare än 15km men det har även hänt på längre lopp, dock oftare på skidor än i löpning. Periodvis funkar allt bra, men vissa dagar är det stopp. Det har för utomstående varit svårt att se förklaring till varför jag ena dagen inte kan vara topp 120 i en skandinavisk cup men senare 23a i en världscup. Jag vet själv att jag har kapaciteten till att åka fort på skidor men jag funderar förstås på vad tusan det är som går fel? Tränar jag för hårt? Bommar jag med formen? Är jag sjuk, över-/undertränad? Sitter det i huvudet eller är det bara något fysiskt fel? 

Under sommar och hösten har jag gjort många undersökningar på vad de kan vara för fel och det svar jag har fått är att jag har en form av stämbandsdysfunktion (EILOS). Detta innebär kortfattat att stämbandsmusklerna inte öppnar sig som de ska när jag andas ut och skapar bara ett litet hål för mig att andas igenom. Det blir såklart väldigt jobbigt att prestera när man inte kan andas på riktigt. 

Vad jag har förstått är det många faktorer som påverkar de här problemen, som andningsteknik, hållning, stress, muskelärt, kyla mm, alltså det finns ingen enkel ”quick fix” då orsakerna är många och svåra att isolera från varandra. T.ex. så är det svårt att skilja på vad som i sammanhanget orsakar vad, är det stress som ger fel andningsteknik som ger upphov till trång luftkanal och lite syre eller är det tvärt om, dvs en plötslig förträngning i luftstrupen som orsakar panikandning och såklart stresspåslag.

Jag har flera gånger när jag kommit i mål och efter ett skidlopp tänkt, “det här var min sista skidtävling”. För det är inte kul att tävla när man gång på gång inte får luft efter någon kilometers åkning och är långt ifrån sin kapacitet, både prestations och resultatmässigt. Plus att det gör fruktansvärt ont i kropp och luftrör efter varje gång och att det tar lång tid för återhämtning. Jag får problemen oftare på skidor än när jag springer, troligtvis på grund av spänningarna som blir i nacke och hals när jag använder stavar, vilket ligger mycket till grund till att jag tycker att löpning är så kul för där får jag ut min kapacitet bättre. Men sen kommer jag ihåg de gånger där allt bara fungerar och hur fantastiskt kul det har varit, oavsett vilket resultat det har blivit. Som i Holmenkollens 5-mil, Fjälltoppsloppet, SM 3-milen, Norgescup 15km fristil på Åsen, Skandinaviska cupen i Trondheim, Gräftåprovet eller en träningssprint med landslaget i Östersund. De stunderna överträffar de dåliga stunderna och påminner mig om hur kul det kan vara att åka skidor. Jag kommer inte att ge upp för att få uppleva de känslorna igen!

 

Efter SM så har jag tagit reda på och testat några fler tekniker, metoder och övningar för att motverka problemen med god effekt så i dagsläget känns det bra. Jag har kunnat genomföra flera hårda intervallpass, race och maxtester i Meråker utan att få några som helst problem så jag ser fram emot att få till det på tävling igen. 

Tack för all stöttning och hjälp jag har fått från landslaget, familjen och vänner runt allt detta och jag hoppas att jag kan avsluta säsongen 2019 på bästa sätt