Hej.

Det har varit en väldigt hektisk månad med mycket resor, tävlingar och annat som har hänt. 

Först ut var Birkebeinerrennet i Vissa Ski Classic. Jag hade en förhoppning av att andning, skidor och kropp skulle fungera men tyvärr stämde ingenting den dagen. Det går inte att gå med fäste om du hoppas kunna ha något med täten att göra, de är helt råa på att staka! Det hjälpte inte heller att bryta skidan efter 2 mil. Så det var en snabb visit i Lillehammer men det var ett väldigt fint lopp som jag verkligen vill komma tillbaka till och prestera bra på! 

tHelgen efter följde sista deltävlingen i Volkswagen Tour i Kalix.  Som jag skev i mitt förra inlägg så har jag upplevt att det lossnat lite i mina besvär med andningen med tyvärr kom det tillbaka i Kalix på 10km klassiskt. Men som tur var fungerade det på 15km jaktstart dagen efter och jag kunde köra upp mig från 19e till 11e plats i jaktstarten.

 

Efter Kalix åkte vi direkt vidare till Gällivare med Östersunds SK där vi laddade inför SM i 50km och Volkswagen Tour. Formen kändes stigande för varje dag och var så taggad inför femmilen och Dundret Hill Climb dagen efter. Banorna på Hellnerstadion var väldigt fina och passade mig bra. Min plan var att öppna i ett lagom tempo, hitta rytmen och komma in i marsfarten så fort som möjligt. Men som så många gånger tidigare känner jag efter ungefär 2km att något inte stämde. Jag började hosta, få svårt att andas och kroppen blev stum. Efter 5km var mina fötter och händer bortdomnade och jag kommer knappt runt i kurvorna. Jag fick höra att jag låg på 30e plats och jag ser att Daniel Rikardsson redan har åkt upp mig med 30 sekunder.

Jag försöker bita mig kvar i hans rygg men på bara några hundra meter så var han borta. Vid varvning 8km så kändes kroppen som att den åkt 70km och jag började inse att loppet och chansen att vara med och slåss om medaljerna var körd. Jag åkte ett varv till och bara tog det lugnt, försökte komma tillbaka och tänkte på mina nycklar för att få tillbaka andningen. 

vid 15km började jag vakna till liv och jag kände mig inte längre trött och stum. Jag kunde gå längre på 3an, trycka till i kurvan och plockade samtidigt placeringar. När Björn Sandström, Fredrik Andersson och Viktor Brännmark kunde jag haka på och jag blev motiverad till att avsluta loppet bra. Lite senare kom också Johan Häggström ifatt och vi skapade ett fint tåg som kunde hjälpas åt att dra. Men sista varvet så körde vi alla för att hjälpa Johan Häggström som slogs om guldet. Han är även med på Team Bauhaus och vi har tränat väldigt många timmar tillsammans så det var väldigt mäktigt att följa hans framfart och så sjukt glad för hans skull. Han vann tillslut med 5 sekunder före Simon Lageson och Björn Sandström. Jag gick in på en 11e plats något jag är långt ifrån nöjd med men var skönt att kropp och andning fungerade sista 3 milen av loppet.

 

Dagen efter var det dags för Dundret Hill Climb, ett race först runt 3,75km banan på Hellnerstadion sen avslutning uppför slalombacken på Dundret. Denna dag ville jag testa en ny metod för att försöka få igång kroppen och andningen innan loppet startade. Och till min stora glädje fungerade det! Äntligen fick jag känna mig stark från första stavtag, att jag inte blev stum eller hostig och att jag fick syre ut till musklerna. Jag kunde äntligen pressa kroppen så som jag vill kunna göra och då får jag ut min kapacitet. Jag var påväg mot en klar seger på toppen av backen efter att ha ryck i början av stigningen. Och när jag sen gled över mållinjen så var det den bästa känsla jag haft på så otroligt länge. Jag grät av lättnad och lycka över att det äntligen hade lossnat på riktigt.

Men en stund efter målgång när jag stod och tog på mig torra kläder så vände allting. Jag fick höra att jag kört fel och missat en serpentinsväng innan den sista lilla branten Jag förstår fortfarande inte hur det är möjlig att jag missade den eller varför det inte fanns någon/någonting som visade hur jag skulle åka. Jag fick förklarat sen att färgen som de sprayat i snön hade försvunnit helt av blåsten, därför var det bara tjejernas spår i snön som hade kunnat leda mig runt portarna och de la jag tyvärr inte märke till. Men det gjorde visst alla andra så något fel gjorde man visst. TDn kom och bad om ursäkt och sa att det var deras fel men att de var tvinga att ge mig 3 minuters tillägg.

Det är många som har hört av sig efteråt och det uppskattar jag verkligen!

Jag återkommer kommande veckor med hur det blir om framtiden. 

Med vänlig hälsning, Petter

 

Foto Filip Danielsson
Foto Filip Danielsson